Från Campbellocking till Locking
Lockingens historia
Från Don Campbells The Campbellock till Locking: dansens afroamerikanska ursprung i Los Angeles, Soul Train och pionjärerna som utvecklade stilen.
Locking växte fram ur afroamerikanska sociala dansmiljöer och funkkulturen i Los Angeles kring skiftet mellan 1960- och 1970-talet. Det här är inte historien om ett färdigt rörelsespråk som uppstod på en dag, utan om en personlig stil som mötte ett levande dansgolv och utvecklades genom många människors kreativitet.
The Campbellock
Don Campbell och The Campbellock
Don Campbell skapade det uttryck som först kallades The Campbellock vid Los Angeles Trade-Technical College. The Lockers egen historiesida daterar början till slutet av 1969, medan andra deltagarnära tidslinjer anger 1970. Hans plötsliga stopp, rytmiska pauser, blickar, pekningar och stora gester blev ett eget sätt att svara på musiken och publiken. Där börjar berättelsen om Locking.
Stilen formades inte i ett vakuum. Den bar med sig tidens sociala partydanser, soul, funk, improvisation, humor och den stolthet som präglade många afroamerikanska mötesplatser i Los Angeles. Don var upphovspersonen, medan mötena med andra dansare gjorde uttrycket större, rikare och möjligt att föra vidare.
1969–1971
Klubbarna och den ursprungliga scenen
På platser som The Citadel, The Summit on the Hill och Maverick’s Flat möttes dansare från bland annat Watts, South Central, Compton och Inglewood. Där delades idéer, steg, attityd och musikalitet. Varje dansare hade sin karaktär, och improvisationen var central.
Bland de tidiga namnen finns Don Campbell, Damita Jo Freeman, Greg “Campbellock Jr.” Pope, Jimmy “Scoo B Doo” Foster, Fred “Mr. Penguin” Berry, Leo “Fluky Luke” Williamson, Tony och Buddy GoGo, Kevin “YoYo” Lombard, James “O.G. Skeeter Rabbit” Higgins, Arnetta “Netta Bug” Johnson och flera andra. Listan är större än de personer som senare blev mest synliga i media.
Från 2 oktober 1971
Ett lokalt uttryck blir synligt
Den 2 oktober 1971 började Soul Train sändas nationellt från Los Angeles. Programmet gav dansarna och musiken en scen inför en mycket större publik. Locks, points, hand slaps, splits och starka individuella karaktärer blev synliga långt utanför de klubbar där stilen hade vuxit fram.
TV-exponeringen spred inspiration, men en bild på en skärm kunde inte bära hela den sociala kunskapen. Därför behöver stegen alltid förstås tillsammans med människorna, platserna, musiken och den kultur som gav dem mening.
1972–1973
Från individuella stilar till grupper
GoGo Brothers och den större GoGo/YoYo-familjen utvecklade synkroniserade steg, handskakningar, sketcher och rutiner. Under 1972 och in i 1973 samlade Creative Generation kvinnliga och manliga dansare genom Watts Writers Workshop och förde samman undervisning, scenarbete och gemenskap.
Enligt The Lockers egen historiesida framträdde gruppen som blev The Lockers i en ABC-special med Roberta Flack den 19 juni 1973. Den annonserades först som The Campbellockers medan uppsättningen fortfarande förändrades. Samma källa daterar det officiella namnbytet till den 23 oktober, de sju originalmedlemmarnas gemensamma framträdande under namnet The Lockers till den 23 november och CMA-kontraktet till den 14 december 1973.
Mitten av 1970-talet
Fler grupper, fler röster
The Lockers var aldrig hela Locking-scenen. Grupper som 33RPM, The Ghetto Dancers och Something Special, liksom många fristående klubb- och streetdansare, bar utvecklingen vidare. De skapade egna kombinationer och höll kontakten mellan social dans, scen och tävling levande.
När Locking spreds från stadsdelar i South Los Angeles till andra delar av södra Kalifornien och vidare över USA uppstod både nya möten och missförstånd. Kunskap som förmedlades genom personliga möten kunde bära med sig mer av dansens sammanhang än rörelser som enbart återskapades från TV eller film.
1980-talet och framåt
Film, resor och en global dans
Filmer som Breakin’ och Breakin’ 2 gav västkustens streetdanser en enorm internationell synlighet. Samtidigt blandades benämningar och olika dansformer ofta ihop, vilket är en del av förklaringen till att orden locking, popping, breaking och “poplocking” fortfarande kan användas otydligt.
Direkta möten fick stor betydelse. Something Special, med Jimmy “Scoo B Doo” Foster, visade Locking i Japan under 1970-talet. Tony GoGo flyttade senare till Japan och undervisade under årtionden. På liknande sätt har resor, workshops, VHS-band, filmer och senare internet byggt broar mellan Los Angeles och scener över hela världen.
Los Angeles → världen
Locking får lokala historier
I dag finns starka Locking-kulturer i bland annat Japan, Storbritannien, Frankrike, Danmark, Sverige, Korea, Brasilien, Tyskland, Nederländerna, Kina och många andra länder. Varje plats har sin egen berättelse: vem som först visade dansen, vilka som sökte kunskap vid källan, vilka crews och klubbar som byggde en scen och vilka events som samlade nästa generation.
De lokala berättelserna är också värda att dokumentera. De visar hur en kultur färdas, tolkas och får nya uttryck, samtidigt som kopplingen till ursprunget kan bevaras. Sveriges historia är därför en del av Lockingens fortsatta resa, inte en ersättning för historien från Los Angeles.
Erkännande / Kontext
Pionjär – men i vilket sammanhang?
På den här sidan skiljer vi mellan pionjärerna från Lockingens ursprungsera i Los Angeles – de personer som skapade eller tidigt utvecklade dansen – och pionjärer som senare etablerade Locking i ett visst land eller på en lokal scen. Den som var först med att bygga upp Locking i exempelvis Sverige kan med rätta beskrivas som en svensk Locking-pionjär, utan att därför tillskrivas rollen som upphovsperson till dansen.
Båda insatserna förtjänar erkännande. Genom att beskriva sammanhanget tydligt kan vi hedra både dansens källa och dem som har undervisat, organiserat och byggt nya scener för kommande generationer.