Min resa

De första bilderna

Min första kontakt med det som senare skulle bli en så stor del av mitt liv kom redan under 1980-talet.

Jag var bara omkring nio år gammal, så det är svårt att i efterhand säga exakt vad jag såg först eller i vilken ordning allt hände. Men jag minns tydligt hur olika bilder av dans började fastna.

En av de tidiga kontakterna kom genom svensk TV och programmet Bagen, framför allt dansinslaget Freak Out. Jag minns bland annat David Johnson och hans syster Marie Johnson, som kom till Sverige och gjorde ett nummer där Locking fanns med. Deras uttryck hade drag som jag långt senare skulle förknippa mer med grupper som Chain Reaction.

Samma period såg man också saker utan att nödvändigtvis veta vad de kallades. Även Herreys och Diggi-Loo Diggi-Ley hade korta inslag som påminde om Locking. Det var inget jag då kunde sätta namn på eller analysera – man såg bara rörelser som såg coola ut och som man ville försöka göra själv.

Det största avtrycket kom ändå från filmen Breakin’. Där fanns rörelser som fastnade direkt. Även Fame, andra filmer och TV-serier och senare musikvideor innehöll glimtar av Locking och andra streetdance-stilar.

Jag visste inte alltid vad jag tittade på. Jag visste bara att jag drogs till det.

Hip-Hop och början på något större

Några år senare började jag själv dansa mer seriöst i 9 Degrees i Rinkeby.

Vi dansade det som Gabriel kallade Hip-Hop. Först långt senare förstod jag hur mycket av hans rörelsespråk som egentligen innehöll influenser från flera olika stilar, däribland Locking.

Samtidigt fortsatte inspirationen att komma från populärkulturen. Janet Jacksons “Alright” gjorde starkt intryck på mig, liksom de Locking-influerade rörelser som dök upp hos Michael Jackson och andra artister.

1992 deltog vi i Jaffa Chill Street Dance Competition. Vi dansade Hip-Hop, men ungefär där började min kontakt med Locking bli mer konkret.

Jag träffade Patrik Helge, aka Prime, som redan då dansade Locking och hade betydligt bredare kunskap om stilen än de flesta jag mött. Genom honom, och genom dansare som Jappe och Danne, började jag förstå att det fanns mycket mer bakom de rörelser jag hade sett och försökt göra.

På klubbar och i danssammanhang mötte jag också människor som Be-Bop, Damon Frost, Karl Dyall, Micke Strandljung och många fler. Alla bidrog på olika sätt till att öppna dörrar och väcka nyfikenhet.

Det var inte som idag, när man kan skriva ett namn i en sökruta och på några sekunder hitta hundratals timmar film, intervjuer och historiskt material. Informationen kom genom människor.

Man var tvungen att leta.

Videor, samtal och informationsutbyte

Genom Jappe och Danne lärde jag känna Oskar “Supreme” Pitré. Vi hade samma passion för Locking och samma behov av att förstå mer.

Under flera år tränade vi, jämförde material och bytte information med varandra.

Vi lärde också känna Emanuel “Manne” Schütt, som hade stor kunskap om grunderna och hade fått tag på mycket videomaterial. Joe Jobe och Karim Carlsson var andra personer runt oss med ett starkt intresse för Locking.

Det blev nästan som ett nätverk långt innan sociala medier existerade.

Någon hade fått tag på ett VHS-band. Någon annan hade sett en dansare på ett event. Någon hade hört ett namn, lärt sig ett steg eller fått en historia berättad för sig. Sedan möttes man, tränade och försökte lägga pusslet tillsammans.

Material med The Lockers, Don Campbell, Suga Pop, Skeeter Rabbit och andra gjorde att rörelser som ibland känts bekanta plötsligt fick namn, människor och historia bakom sig.

Även dansare utanför Sverige betydde mycket för vår utveckling. De danska dansarna Thomas, Stene och Lock-Smith var stora inspirationskällor. Det var även Delroy Fogo och Anthony Edwards. När vi fick möjlighet att ta hit Jimmy Williams blev även det ett starkt och inspirerande möte.

Hela 1990-talet blev på många sätt en lång jakt på kunskap.

Ju mer jag lärde mig, desto tydligare blev det hur mycket jag fortfarande inte visste.

Ett kollektiv, träning och fler VHS-band

Under 1990-talet hängde jag med två b-boys i Rinkeby, Carlito och Elvis, aka Jam-One. Från ungefär 1999 till 2002 bodde vi också tillsammans i ett kollektiv. Båda var inspirerande att träna med, även om jag själv inte var b-boy.

Elvis reste mycket och hade en hel del VHS-band som vi tittade på tillsammans. I klippen såg jag ännu mer som inspirerade mig inom Locking: bland andra Stene, Lock-Smith, Warren och Anthony, men också flera franska dansare, däribland Junior Almeida och Mohamed från Vagabond Crew.

Funktastics, Funkademics och en växande scen

I början av 2000-talet startade vi gruppen Funktastics, som senare blev Funkademics.

I gruppen fanns bland andra jag själv, Manne, Oskar, Charlie, Patrik, Isse, Karim och Lil-Putte.

Vi tränade tillsammans, uppträdde, undervisade, reste och fortsatte framför allt att söka efter mer kunskap om Locking.

Det var också under den här perioden som kontakten med dansens ursprung började komma allt närmare.

Vi fick kontakt med Don Campbell själv.

Los Angeles förändrade perspektivet

2004 reste vi till Los Angeles.

Där fick vi möjlighet att ta klass för Don Campbell, grundaren av Campbellocking, och möta en verklighet som vi fram till dess till stor del hade upplevt genom videoband, berättelser och fragment av information.

Vi tog också klass för Chain Reaction, genom kontakten Charlie hade fått, med bland andra T-Bopper och Cool Pockets.

Under resan mötte vi även Flo-Master och Sundance, och vi såg dansare som Tash, Jimmy Soul, P-Lock, Loose Caboose, Frank Ejara och många fler dansa i ringarna.

Men kanske allra starkast var känslan av att för första gången stå i samma rum som människorna bakom så mycket av den historia vi försökt förstå.

På en panel såg vi bland andra Don Campbell, Greg “Campbellock Jr.” Pope, O.G. Skeeter Rabbit, Tony GoGo och Tonys söner.

Plötsligt var det inte längre namn på ett VHS-band.

Det var människor framför oss, med egna röster, historier, personligheter och olika perspektiv på samma kultur.

Något förändrades för mig där.

Hem från LA – tillbaka till grunderna

När vi kom hem från Los Angeles var vi inspirerade. Väldigt inspirerade.

Vi började lägga ännu mer tid på Original Style Locking, på grunderna, musiken, känslan och historien bakom rörelserna. Vi tränade mycket och började också undervisa mer.

Det handlade inte längre bara om att kunna göra steg.

Jag ville förstå varför de såg ut som de gjorde, vem de kom ifrån och vilket sammanhang de hade vuxit fram ur.

FunkCamp föds

2005 blev ett avgörande år.

Det var året då Greg “Campbellock Jr.” Pope och O.G. Skeeter Rabbit kom till Sverige för första gången och vi fick möjlighet att lära oss direkt från två av människorna som faktiskt hade levt kulturen och varit en del av dess historia.

Det var också året då jag startade FunkCamp.

Tanken var egentligen väldigt enkel:

Om vi ville förstå Locking på riktigt behövde vi möta människorna som hade levt den, dansat den, utvecklat den och burit historien vidare.

Vi hade redan träffat Don Campbell i Los Angeles året innan, men flera personer hade också rekommenderat att vi skulle lära från Greg och Skeeter.

FunkCamp blev därför aldrig bara ett dansläger för mig. Det blev en plats för kunskapsöverföring.

Klasser var naturligtvis en stor del av det, men minst lika viktigt var samtalen, historierna, musiken, jamsen och tiden mellan klasserna. Att faktiskt få sitta ner med människor och höra deras version av det som hänt gav en helt annan förståelse än att bara kopiera rörelser från en video.

Funky 4 Brothers och en ny generation

Ungefär samtidigt, under 2004–2005, växte en ny generation fram i Sverige.

Fyra unga dansare bildade Funky 4 Brothers: Alexander “A-Train” Dam, William Bois, Markus B. Almqvist och Joel Mäki.

De var unga, hungriga och passionerade för Locking och gav den svenska scenen en ny energi. Vi reste bland annat till Juste Debout i Paris 2006, och det blev tydligt att den svenska Locking-scenen började få en helt annan rörelse och kontakt med världen utanför Sverige.

De kom att göra ett stort avtryck, inte bara här hemma utan även internationellt.

20 år av FunkCamp

Mellan 2005 och 2025 arrangerade jag FunkCamp med en lång rad gäster från Sverige och resten av världen.

Genom åren har campet haft gäster som bland andra Greg Campbellock Jr. Pope, O.G. Skeeter Rabbit, Tony GoGo, Loose Caboose, P-Lock, Willow Evann, Anthony Edwards, Damon Frost, Patrik “Prime” Helge, A-Train, Arvidos, Lock-Smith, Samantha Haynes, Yared Cederlund, Markus B. Almqvist och William Bois.

En person som förtjänar ett särskilt omnämnande är Emanuel “Funky Asparagus” Schütt. Han har varit med på varje camp och är som min högra hand. Genom åren har han både delat med sig av sin kunskap och hjälpt till med allt runt omkring.

Manne är, i mina ögon, en av Sveriges bästa lockers genom tiderna. Det finns ingen som representerar stilen med större precision. Vill du lära dig Locking, då är det Manne som gäller.

Det som började som ett sätt att föra kunskap närmare den svenska scenen växte till en mötesplats för generationer av lockers.

2025 markerade 20 år av FunkCamp. Det blev den största upplagan dittills och var då tänkt som ett avslut.

Men ibland är man tydligen inte färdig bara för att man säger att man är färdig.

2027 kommer FunkCamp tillbaka.

Och nästa kapitel kommer bland annat att innehålla Khan från Korea.

Tillbaka till USA

2010 och 2011 reste jag tillbaka till USA och fick möjlighet att komma ännu närmare människorna och historierna bakom Locking.

Under delar av resorna bodde jag hos O.G. Skeeter Rabbit.

Jag reste mellan New York, Philadelphia, Los Angeles och Las Vegas, besökte events som Generations och On The One, och var även på Hip Hop International.

Under de här resorna mötte jag en mängd människor som på olika sätt breddade min bild av dansen och kulturen: Alpha, Deputy, Captain Crunch, Sinbad, Peek-a-Boo, Arnetta Johnson, Damita Jo, Scooby Doo, Big D, Tony GoGo, Buddy GoGo, Loose Caboose, Buddha Stretch och Jazzy Jay, men också dansare som Richie Rich, Gemini, Scramble Lock, Nathan Washington, Gruva och Moncell Durden, samt The Hood Lockers i Philadelphia.

Det betydde mycket att få höra så många olika historier direkt från människorna själva.

Alla berättade inte samma historia. Alla hade inte samma åsikter. Och jag håller inte nödvändigtvis med om varje tolkning eller varje budskap jag hört genom åren.

Men det är också en viktig del av att lära sig.

Historia är sällan en enda rak berättelse.

Att få lyssna på människor med olika erfarenheter, se dem dansa och förstå varifrån deras perspektiv kommer öppnade mina ögon väldigt mycket.

Jag har tagit med mig något från nästan varje möte.

Att föra kunskapen vidare

Parallellt med resorna, grupperna och FunkCamp har undervisningen alltid varit en stor del av mitt liv.

Under åren har jag undervisat Locking, Hip-Hop och Streetdance på en lång rad skolor och utbildningar i Sverige och utomlands, bland annat på Danshögskolan/DOCH, Danscenter Stockholm, Balettakademien, Fryshuset och House of Shapes.

Jag har också varit domare och arrangerat event inom både Hip-Hop och Locking.

2007 fick jag utmärkelsen Original Style Locking Master Student, och 2015 mottog jag Original Lockers Master Award. Samma år fick jag en Ace Deuce-hatt och blev en del av GoGo Brothers-familjen.

Jag ser inte sådana saker som ett bevis på att man är färdiglärd – snarare tvärtom.

Ju längre jag har hållit på, desto mer övertygad har jag blivit om att man aldrig blir färdig med en kultur som bygger på människor, musik, erfarenheter och ständig utveckling.

Generationer som för kulturen vidare

Sedan FunkCamp startade har nya generationer fortsatt att föra Locking vidare i Sverige.

Funky 4 Brothers gjorde ett enormt avtryck och blev viktiga för det som kom efter. Senare har dansare som Arvidos, Yared, Akira, Jörgen och Mimmi, tillsammans med många andra, fortsatt att bygga vidare på scenen.

Och idag finns det ännu fler.

Det är precis som det ska vara.

Varje generation måste få hitta sitt eget uttryck och sin egen relation till dansen. Men för mig är det samtidigt viktigt att kontakten med musiken, människorna och historien inte försvinner.

Man behöver inte dansa som någon gjorde 1973.

Men man bör åtminstone veta varför dansen ser ut som den gör, vilka människor som skapade den och vilken kultur den kommer ifrån.

Educate before you recreate.